...

varf ska de alltid bli så, alltid går nått annat före,
eller så är de väl en slump.
känner mig sviken eftersom jag ser fram emot de varje gång.
känns som de alltid är jag som hör av mig, inte vet jag.
varf ens säga ja när du ändå inte verkar vilja träffas.
tydligen så finns de en ny som du verkas trivas bättre med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0